27 feb

”Det är ditt fördärv Israel att du är emot mig, din hjälp…” (Hos 13:9)

Ofta har jag sett det - t.ex. när föräldrar hämtar sina barn på dagis. Och när jag tänker efter, har jag också själv upplevt det ibland, när barnen var små. Föräldrar och barn har varit ifrån varandra en hel dag. De har längtat efter att träffas. Men när så föräldern kommer för att hämta sitt barn, blir den lilla som förbytt. Hon eller han sparkar och slår och gör vilt motstånd mot förälderns försök att trösta och hjälpa. Man känner sig ganska hjälplös som förälder i den situationen och det är lätt att tänka att de som haft hand om barnet hela dagen har bättre hand med det, än man själv.  Men verkligheten är kanske den, att när föräldern kommer, kan barnet äntligen slappna av och ge uttryck för sin frustration över att ha blivit lämnad ensam.

Ibland uppför vi oss som det lilla barnet, som ger fullt utlopp för sin frustration emot den som verkligen älskar och vill vårda det. När Gud kommer oss nära, avvisar vi honom bryskt. Vi ”är emot” Gud, han, som är vår enda säkra hjälp. Tänk om vi istället kunde slappna av och låta honom ta hand om oss.

BÖN

Fader, du längtar lika mycket efter gemenskap med oss, som vi längtar efter gemenskap med dig, i djupet av vårt inre. Vi förstår kanske inte alltid att vår frustration har sin rot i vår längtan efter dig. Kom och ta hand om oss idag. Hjälp oss att vila i din famn. 

26 feb

”Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast.” (Hebr 10:23)

  Jag läste ett reportage från årets bokmässa. Det var ett referat från ett seminarium där Göran Skyttes bok ”Omvänd” behandlades. Göran Skytte hör till en av de kändisar som omvänts till kristen tro under senare tid och han berättade att när hans bok, som beskriver hans omvändelse, skulle ges ut fick han en massa goda råd från människorna runt honom. De flesta råden handlade om att han på något sätt skulle hålla tillbaka sin bekännelse, för att inte riskera att bli ”stolleförklarad”. Men Skytte var inte rädd för detta, utan säger ungefär: hur lågt man än sätter ribban, finns det ändå en skara som anser att man gått för långt. Jag tyckte om den formuleringen, och kände mig uppmuntrad att tydligt berätta för världen, vad Gud kan göra i en människas liv om hon bara låter det ske. Även om vi är aldrig så försiktiga när vi vittnar om Jesus, så kommer det alltid att finnas människor som känner sig provocerade av vår bekännelse.

BÖN
Herre hjälp mig idag att fortsätta att bekänna mitt hopp. Hjälp mig att lägga ribban för mitt vittnesbörd där du vill att den ska ligga, varken för lågt eller för högt. Då blir mitt vittnesbörd tydligt och du blir ärad.