fredag

16 nov



”En lång tid levde Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem och utan någon lag. Men i sin nöd omvände de sig till Herren, Israels Gud, och när de sökte honom lät han sig finnas av dem.” (2 Krön 15:3-4 LB)

Många människor är likgiltiga inför de existentiella frågorna. Man förtränger frågan om liv och död och meningen med vår existens. Det blir för jobbigt att verkligen tänka igenom och söka svaret på frågorna om varför jag finns till, vad som är mitt uppdrag och kallelse i livet och vad som kommer att hända en gång när livet tar slut. De flesta av oss i västvärlden lever också relativt behagliga liv, där vi snabbt kan hitta någon förströelse som underlättar förträngningen.
Men för alla människor kommer också tider av nöd. Det kan handla om sjukdom, arbetslöshet eller brustna relationer. Några väljer då att fortsätta i förnekandet av sin svåra belägenhet och en del löser sin situation med att fly in i missbruk av olika slag. Andra gör emellertid som Israels folk. När nöden kom vände de sig till Herren, Israels Gud – den sanne Guden – och de får uppleva att ”när” de söker honom låter han sig finnas av dem. Nödens stund kan bli en möjlighetens stund. Nöden kan driva oss att äntligen söka Gud, och när vi gör det kommer vi att finna honom.
BÖN
Herre tack för att du lovar att vi ska finna dig när vi verkligen söker efter dig. Tack för att du är en levande Gud. Tack för att du Israels Gud, är ”den sanne Guden”.

torsdag

15 nov



”… så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag.” (Jes 55:11)

Jag var bara 18 år, och jag var inte en personligt kristen. Jag reste ensam med Greyhoundbussen tvärs över Amerika, från öst till väst. Det tog tre dygn, och många intressanta människor, som reste kortare sträckor kom och satte sig vid sidan av mig under bussresan. De flesta var öppna och samtalade gärna med flickan från Sverige. De flesta har jag glömt. Men henne minns jag väl. En flicka i min egen ålder. Jag minns inte hur hon såg ut. Jag minns inte hur vi började prata, men jag minns att hon var katolik och att hon vittnade för mig om Jesus. Jag var ju uppvuxen i ett kristet hem, och kände till det hon pratade om, men tyckte mest att det var pinsamt. Men hennes vittnesbörd etsade sig fast i mitt inre, och jag ville en dag bli som hon.
En annan kvinna, hon var i sextiårsåldern. Nu ville hon prata om det, som min mor hade frågat henne när hon var en liten flicka. Mor hade frågat henne i ett sammanhang om hon var frälst, och mors omsorg om den lilla flickans eviga väl hade följt henne genom hela livet.
Orden från Guds mun, de som kommer ut ur vår mun när vi är villiga att vittna om honom, tränger djupt in i människors hjärtan. Orden skapar en oro som inte kan stillas förrän Gud själv får ta plats i deras liv. Dessa ord vänder inte fruktlöst tillbaka, utan gör det Gud vill och utför hans uppdrag.
BÖN
Herre hjälp mig idag att förmedla dina ord till andra. Jag ber med sångens ord:

Tag min tunga, lös den du,
Helga mina läppar nu,
Så att jag må prisa dig,
Tala vad du bjuder mig!
(Frances R Havergal 1874)

onsdag

14 nov



”Jag känner dina gärningar. Du är vaken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm” (Upp 3:15 LB)

Idag är bibelordet hämtat från brevet till den sista av de sju församlingarna, Laodicea. Brevet är stramt hållet och varningarna är skarpa. Varningarna handlar inte bara om att de varken är varma eller kalla, utan också om att de inte förstår sin egen belägenhet. Församlingen säger att den är rik, men i Guds ögon är den ömkansvärd, fattig, blind och naken. Av sammanhanget framgår den djupaste tragiken, nämligen att Jesus står utanför församlingen och klappar på enskildas hjärtan och frågar om inte han kan få komma in. Han är inte ens med!
Men även om allvarliga varningar riktas mot församlingen och dess medlemmar lyser Guds kärlek igenom. Gud säger att det är på grund av att han älskar dem som han tillrättavisar dem (v 19), och församlingen uppmanas att visa iver och att vända om.
Gud älskar och längtar efter gemenskap med varje människa, också den som glidit in i ljumhet och den som förlorat sin iver. Han vill att den människan ska vända om. Den som vinner seger i brevet till Laodicea, är den som lyssnar och öppnar för Jesus på nytt (Upp 4:20) och lönen som utlovas är att få äta tillsammans med Jesus, en bild på djup gemenskap, och att få sitta hos Jesu på hans tron i Guds rike.
BÖN
Herre, tack för att du varnar oss. Tack för att du vill att vi alla ska vara med i ditt rike. Tack för att jag idag får rannsaka mitt inre och försäkra mig om att du finns med. Och om jag känner att du inte har den plats som du borde ha i mitt liv idag, vill jag öppna för dig och jag ber dig komma in och på nytt tända elden i mitt inre.