söndag

14 okt



”… är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv.” (2 Tim 2:13)

Ibland när man är ute på stan kan man se ganska små barn, som obekymrat ger sig av bort från sina föräldrar. De har kanske just lärt sig att gå, och njuter av friheten att röra sig fritt. De är obekymrade för, och omedvetna om alla faror som lurar. Men föräldrarna vakar över dem. Ibland låter föräldern barnet löpa, och följer efter det på avstånd och ser till att det inte befinner sig i fara. Så väntar föräldern på att barnet ska upptäcka att det kommit vilse och är ensamt, och då finns han eller hon där. 
Min trygghet som kristen ligger inte i att jag inte kommer att överge Gud. Det gör jag tyvärr om och om igen. Nej tryggheten ligger i stället i att Gud aldrig kommer att överge mig.
BÖN
Herre tack för att du ständigt vakar över mig. Om jag i oförstånd ger mig av bort från dig, finns du med mig också där, och väntar på att jag ska vända tillbaka och söka dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar